Nu förtiden är det vanligare att skaffa barn vid 30 års ålder än mina 20. Föreldrar och svärföreldrar tacklar denna nyhet på olika sätt och jag själv var en aning rädd att berätta det för mina svärföreldrar. Hur tacklar man detta då? Hur gör man det på bästa sätt utan att det slutar med att någon blir sårad?

Att skaffa barn är inte BARA att skaffa barn, har man inte uppfattat det avråder jag från att behålla barnet för ditt och barnets bästa. Mognadsgrad är en stor fråga, vissa är mogna vid 17 års ålder och andra är inte mogna försen dem fyllt 35 år. Med mognad menar jag prioriteringar, jobb, inställning och ansvarstagande. 

Lyckas man bli gravid är det inte säkert att dina svärföreldrar exakt vet vem du är fast att ni har setts så många gånger och gjort mycket i hop att du inte kan räkna det på fingrarna. Jag visste att jag kunde få problem på den fronten eftersom att jag och min sabo blev gravida tidigt (oplanerat) i vårat förhållande, dock är han en person som det känns som man kännt hela livet fast att det bara är under en kort period och så finns det säkerligen många som känner, oavsett så var och ÄR vi redo för att bilda familj då vi båda jobbar, flyttat hemmifrån och prioriterar lika.

Jag hade redan ett hum om hur min svärmor fungerade och jag visste att skulle hon få reda på det så skulle hon spy ut sig något sårande och det ville jag undvika, så jag gjorde en väldigt sneaky sak, men detta eftrsom att både jag och min sambo hade bestämt oss och för hennes eget bästa då jag inte tror att det ligger i hennes intresse att bli ovän med mig. Alltså var jag så ful att jag väntade tills det gått 3 månader innan jag avslöjade mitt beteende (spydde mycket dem första 4 månaderna och var väldigt trött vardagligen). 

Sagt och gjort väntade vi tills jag föll i den tredje månaden (detta för att barnet då fäst sig och det inte ska vara tal om abbort), visserligen fick hon hjärtat i halsen och hamnade i chock, men hon kunde inget säga eftersom att jag var såpass långt gången och hon förstod att jag och min sambo hade bestämt oss på egen hand om vad som ligger i vårt intresse. 

Jag läste också under titeln "föreldrasnack" på libero.se att det var någon som väntat till första ultraljudet och då bjudit familj och nära vänner på middag och delat ut kuvär med ultraljudsbild i dem. Någon hade tillochmed gått så långt att hon mms:ade en bild på graviditetstestet till sin mamma och pappa...vilket jag personligen tycker är att ta i lite väl mycket då dem första tre månaderna är känsliga och även om man tror att det aldrig kan hända än själv...men allt kan verkligen hända så missfall är inte oundvikligt, det är ju den första tiden då kroppen känner av att allt är okey och embryot ska få tillåtelse att fästa sig.

Jag hoppas detta kan ha gett en och annan snilleblixt för de oroliga :)

jag vill att alla ska ha i bakhuvudet att inget är omöjligt och därmed är inget hopplöst, ställ gärna frågor

MVH Rebecka